Äntligen fått hem ena älsklingen!!!

Efter att mitt knä gick sönder i söndags så har Mika bott hos min sambos syster (Tack Nicki du är bäst!) och idag kunde vi äntligen åka och hämta henne! Cirpa har fått varit hemma med sambon men eftersom Mika inte är van vid att vara själv så länge, (hon skulle säkert klara de men vi vill inte att hon ska behöva plus att Nicki ändå ville låna Mika) så Cipra fick jag ju träffa igår när jag kom hem från sjukhuset.
Känner mig hel när jag har mina hundar hos mig, dom är anledningen till att jag orkar leva vidare med alla mina krämpor, skador och sjukdomar. Tänk att en hund, eller två i mitt fall, kan betyda så enormt mycket för en, jag tror inte jag hade levt idag om de inte va för dom...
Min sambo är också en så enormt stark person som har gått igenom allt jobbigt med mig, att han står ut med alla problem jag har, psykiska liksom fysiska. Trodde aldrig att han skulle stå ut med allt, men han har stannat i snart nio år med mig och jag känner mig så lycklig att denna underbara killen valde mig och allt mitt "bagage". Tack Tom, älskar dig något enormt mycket, tack för att du står ut med mig, tack för att du finns.

Idag har jag tränat lite trix och godis sök här hemma med Cirpa, jag får/kan inte gå ut med hundarna just nu så det sköter sambon och så kommer min mamma och tar ut vovvarna på en kiss runda på dan när sambon jobbar. Börjat lära Cirpa att krafsa, hon har inte lärt sig de än, hon har inte riktigt förstått vad det är jag vill att hon ska göra än men snart så =)
Mika kom hem vid 19 ikväll sen har hon sovit som en stock sen dess, Tom va ute med hundarna på deras sista kvällsrunda sen somnade båda hundarna i soffan.

Sitter och funderar lite på vad jag ska hitta på åt hundarna den kommande veckan iaf som jag inte kan gå ut med dom och inte göra så mycke annat heller, iof är dom super duktiga på att ta det lugnt när matte är skadad/har sina dåliga dagar så dom blir aldrig några monster när de blir så här. De är så skönt att dom anpassar sig efter hur jag mår, dom skulle kunna klara veckor utan något annat än promenader, springa lösa och kasta lite boll med dom. Hört en del "skräck" historier från bekanta, t ex om dom har blivit sjuka, säg förkylning/maginfluensa eller annan sjukdom, och inte kan göra mer än att ta korta "toalett"-rundor. Då har deras hund/ar börjat ha sönder saker hemma, drar som odjur ute och blir riktiga små monster för att dom inte får någon motion/mental stimulans. I mitt läge skulle de inte funka eftersom jag har mina begränsningar så jag lär mina hundar från dag ett att man behöver inte göra något VARJE dag, busa gör man ute och framför allt ta det lugnt.

Skulle vilja lära hundarna fler trix men min hjärna är tom på idéer just nu, kanske beror på all smärtlindring =P (lite ironisk bara) men om någon har ett tips så skriv en kommentar med ditt tips =)

Så här såg mitt knä ut i söndags när jag väntade på ambulansen, Hade ganska ont då =(

Sorry!!!!!!

Har inte kunnat skriva något här på flera dagar, känner mig riktigt kass för de, MEN jag har en, enligt mig, väldigt bra anledning. Jag tar de från början. När jag va yngre så sportade jag en hel del, fotboll och innebandy, vilket ledde till att mina knän inte är i världens bästa skick. Innan detta hände (kommer längre ner) så har jag opererat menisken en gång när jag va yngre och för cirka 2 år sen opererades mitt knä två gånger på cirka 1½ månad, ena va för menisken och den andra för att min knäskål hoppade ur led i tid och otid... Behövdes inte så mycket för att få det ur led. Efter 1 års hårt arbete trodde jag att mitt knä va bra....

MEN inte de, då började knäskålen hoppa ur led igen och har nu hänt en 5 gånger iaf senaste året...
Och i söndags var det dags igen... Sambon låg ute på soffan och kollade nån match jag inte var så intresserad av så jag låg i våran säng och kollade lite på www.vovve.net och kollade lite på andras bloggar när min golden retriever, Mika, på 26kg hoppade så hon kom med framtassarna rakt på min dåliga knäskål så den hoppade ju ur på en gång.... TYPISKT! Väntade i en timme på ambulans som sedan gav mig massa
mediciner så jag somnade så dom kunde dra det rätt, men knät fastnade i en ställning och det gick inte att rubba och det gjorde riktigt J***A ont. Kom in till akuten och dom proppade mig full med morfin och stesolid i hopp om att jag skulle slumra lite så dom kunde röntga knät, men eftersom jag har ätit metadon i flera års tid så är jag väldigt "van" så de tar inte lika mycke på mig som de hade gjort på någon som inte äter opiader dagligen. Dom fick inte alla sina röntgen bilder och jag kunde fortfarande inte rubba knät, de va helt låst, så dom la in mig på sjukhuset för smärtlindring.
På måndagen försökte dom tömma knät på vätska (mitt knä va lika stort som en tennisboll) men de gjorde så satans ont så dom kunde inte genomföra tömningen. På tisdags morgonen kommer läkaren in och ger mig två val (enligt honom va de bara ett val), antingen försöka tömma knät igen och spruta in massor med lokalbedövning för att sen se om det gick att röra knät, andra alternativet (vilket va det alternativ läkaren lutade åt) var att göra en artoskopi, man går in i knät och kollar hur de ser ut, åtgärdar det som behöver åtgärdas. Han fick mig att välja operationen som då skulle ske på onsdagen. Läkaren sa att den troligast skulle göras under lokalbedövning. Där blev jag ganska rädd, har genomgått en del operationen/jobbiga undersökningar och har aldrig klarat de utan sövning därav en stor del av min rädsla, men sen delade jag rum med två st som hade genomgått olika operationer under lokalbedövning, och dom låg och diskuterade hur "coolt" och "häftigt" de va att känna allt dom gjorde, när dom borrade osv.
Där blev jag livrädd. Så morgonen efter rullades jag ner till operation med gråten i halsen, så frågade narkossköterskan hur det var med mig, då brast de, jag började strörtböla och berättade att jag va livrädd över att behöva göra operationen vaken. Då började hon nästan skratta och berättade att hon, narkosdoktorn och operations läkaren hade redan bestämt att jag hade så pass ont och inga mediciner hade haft någon bättre effekt så tanken va att jag skulle bli sövd tidigare än vanligt. LÄTTNAD! I vanliga fall brukar dom köra in den som ska operera sig i op salen och sen fixa och dona, vänta på läkare osv osv innan dom sövs. Jag hann in i salen sen ringde dom läkarn och sa: Hon har för ont, vi vill inte plåga henne vi söver henne NU. Jag hann vara inne i salen i 30 sek innan jag sov.... Under operationen såg dom att menisken var trasig och hade legat i vägen, de va därför mitt knä varit helt låst, så dom tog bort en del av menisken. Och idag fick jag åka hem med ordinationen VILA med knät i högläge!

Måste bara passa på tacka alla som hade med mig att göra, från ambulanspersonalen, akutpersonalen, personalen på avd 35 och på operation/uppvaket på S:t Görans sjukhus. Underbar och hjälpsam personal =) Tack alla ni som hjälpte mig dom här dagarna, en ros till er!

Så har mina senaste dagar sett ut, hundarna har varit hos sambons syrra under dom här dagarna, ska hämta hem dom imorn så får sambon ta hand om dom i helgen och dom kommande dagarna. Jag ska bara ta de lugnt och göra några få övningar, inget mer =)

Kommer väl inte skriva så mycket dom närmsta dagarna, kommer inte hända så mycket, men jag kanske får ett infall att jag måste skriva av mig av för att jag är uttråkad eller om jag har så ont så jag måste beklaga mig ;)

Nu vet ni iaf vart jag hållit hus =))

PS: Tiden som står när jag la upp inlägget stämmer inte, t ex kl är 20:30 inte 11:39

Ingen bra dag...

Igår fick Mika leka med sin kompis Leo, vilket hon älskade, som vanligt. Tränade lite trix när vi kom hem, buga och skall =) Går riktigt bra.
Idag har jag en sån där dag när jag knappt kommer upp ur sängen och sambon jobbar kväll, han gick ut med  hundarna på en långis innan han åkte till jobbet så resten av dagen kommer bli lugn med fler korta prommisar  istället för en till lång och några korta. Känns inge kul när de är så här, man får så dåligt samvete för att hundarna inte får nån riktig aktivering, men dom är så duktiga som mest myser såna här dagar. Får ta nya tag imorgon och hoppas att jag inte mår lika kasst då =)

Dagens träning!

Känns alltid så jäkla skönt när man märker att all träning faktiskt ger resultat! Mika brukar alltid bli sjövild när hon ser andra hundar och bara SKA fram till dom medan Cirpa alltid ska skälla ut alla hundar, och ofta människor, hon ser. Gärna springa fram till dom också och skälla ut dom.
Idag så hade jag hundarna lösa på min baksida där de är lite omgärdat av en lägenhets slinga på ena sidan och en liten "skog" och en backe på andra sidan så de blir som en liten "korridor" med gräs där vi brukar träna, leka och busa. Jag höll på att träna inkallning och lite trix med klickern, har inte använt klicker så länge och inte alls mycket ute, och de gick så himla bra. Mika kom varje gång jag ropade, Cirpa gör de alltid utan störning så henne var de mer trix träning som gällde, och allt bara kändes allmänt bra. Då kom de en kvinna med sin hund på andra sidan ett litet staket, Mika brukar alltid hoppa över de staketet, och båda hundarna började springa mot henne och hunden. Då ropade jag in båda och så fort dom kom fram till staketet (och hörde mig) så tvärvände dom och kom tillbaka till mig =) Har aldrig lyckats få in båda tidigare då dom ofta triggar varandra att springa fram, t ex den ena stannar men den andra fortsätter fram då följer den andra hunden efter fram. Kändes SÅ skönt! Men sen när jag hade dom i koppel så brukar Mika fortsätta dra för att komma fram och Cirpa brukar skälla men denna gången så la sig båda hundarna ner och hade
full fokus på mig! Kändes verkligen som att allt klickade idag för dom. Kvinnan stod kvar på andra sidan
staketet och pratade med en man så jag passade på att utnyttja detta tillfälle genom att träna kontakt medan
dom låg där. När dom sökte ögonkontakt, klick och så godis. Funkade så bra och dom höll kontakten
hela tiden tills kvinnan och hunden gick.

Har även tränat skall med Mika idag, sen vi började med klicker så lär hon sig allt så snabbt. Tog ett par gånger sen satt de =) Tränade även lite sitt fint, vilket hon har haft jättemycket problem med att lära sig. Tror inte riktigt hon förstått tidigare vad de va jag ville att hon skulle göra men nu med klickern så har hon börjat fatta. Sitter inte riktigt än då hon gärna ställer sig på bakbenen eller "tar tag i" min arm men de kommer inte ta
många övningar till innan de sitter de med =)

Cirpa har också börjat lära sig mycket fortare med klickern, de tog i princip 2 år innan hon kunde vacker tass ordentligt men sen jag skaffade klickern och klickade in henne har hon lärt sig snurra, vinka och buga. Sitt fint har hon alltid kunnat men de har blivit "bättre" sitt fint sen klickern kom in i träningen.
Känns riktigt kul när man ser att dom fattar vad de är man vill att dom ska göra och hur kul dom tycker de är
när dom fattar. Cirpa hatade att träna trix innan nu älskar hon att lära sig nya trix =)

Mitt knä är fortfarande helt blått och svullet så sambon har fått tagit lång-rastningarna idag medan jag har tagit ett gäng "bus-rastningar" där vi mest tränat lite och busat/lekt. Känns skönt att jag ska få kolla upp knät snart iaf.

På torsdag ska jag och Mika träffa hennes lekkompis Leo, en liten amstaff kille på ungefär 5-5½ månad, dom verkligen älskar varandra, de är så kul att se dom leka och Mika verkligen älskar honom =) Så de blir kul.
Tror jag ska åka till en rastgård som har massa agillity hinder imorgon med vovvarna och träna lite, men nu är de sova som gäller klockan är ändå 2.. Tiden går fort när man har roligt!

Fortsättning från igår..

Fortsätter på historien från igår:

Jag klarade godkänt på alla kärnämnen i nian så jag hade precis betyg så jag kom in på omvårdnads programmet i gymnasiet. I åttan och nian hade jag knappt varit i skolan alls och de va inte mycket mer närvaro i gymnasiet. 

Under tiden så fortsatte läkarna med sina undersökningar och dom kom fram till att jag hade primär skleroserande cholangit, förkortat PSC, vilket är en kronisk inflammation i gallgångarna. Så dom bestämde sig för att operera bort min gallblåsa, för att jag inte behövde den och för att vara säkra på att de inte var därifrån mina smärtor kom ifrån. Några månader senare så opererades jag igen pga av ett bråck på tarmkäxet. Några månader efter det opererades jag för njursten... Mina lärare i gymnasiet va helt underbara, i vanliga fall baseras betygen på närvaro och prestation på proven, i mitt fall så baserades mina betyg enbart på vad jag presterade på proven i dom olika ämnena, jag fick plugga en hel del hemifrån och ifrån sjuksängen. 

Dom första åren av mina sjukdomar så kom mina smärtor till och från, i dagsläget och sen några år tillbaka, är dom konstanta. Jag äter starka smärtstillande dagligen för att kunna ta mig upp ur sängen. Idag har jag crohns och PSC konstaterat men varför jag har så pass ont som jag har har dom inget exakt svar på. Så inte nog med att leva med svåra smärtor dagligen, jag måste leva med ovissheten om varför jag har ont och det är nästan ännu värre. Lider av ganska svår depression pga av det och pga av mina sjukdomar.

Min mamma gav mig tillåtelse att skaffa min första hund när jag var 20 och fortfarande bodde hemma. Hon va så rädd att jag va självmords benägen pga dels sjukdomen men dels så hade jag fått ett jobb som jag hade velat ha i flera år, men pga av mina smärtor kunde jag bara jobba i ca 1½-2 månader, sen kom mina läkare fram till att min kropp blev så mycket sämre av arbetet så dom sjukskrev mig. 

Så då fick jag tillåtelse av min mamma att skaffa en liten hund som inte hårade så mycket, så det blev en jack russel, Cirpa. Hon har nog räddat mitt liv. Så nere som jag va innan hade jag nog inte klarat mig om de inte var för henne. Hon fick mig att engagera mig i något, gå upp på morgonen och nån som va beroende av en, det fick mig att må mycket bättre psykiskt och det fick mig att orka kämpa vidare med mina smärtor =) Älskar dig Cirpa <3

Igår så haltade Mika lite, vilket fick mig att bli livrädd, trodde genast de va de värsta men misstänkte att de kunde vara för att hon lekte väldigt våldsamt med en annan hund i fredags när hon inte va uppvärmd. Tog det väldigt lugnt igår och på kvällen slutade hon  halta helt. Har tagit det väldigt lugnt idag även fast hon inte haltat och ringde även vår veterinär för att kolla vad dom trodde. Dom har träffat Mika vid många tillfällen då hon har haft en del otur med att få tassarna uppskurna vid olika tillfällen. 

Hon sa att eftersom hon inte haltar längre och eftersom hon inte bara hade haltat efter vila så va hon nästan säker på att Mika hade sträckt sig lite vid leken i fredags och eftersom hon har undersökt Mika tidigare trodde hon inte att de va något allvarligt alls med henne, SKÖNT! Men det blir lugnt i nån dag till för säkerhets skull, vilket inte skadar då min knäskål hoppade ur led för en vecka sen och den gör fortfarande väldigt ont. Blir ett läkarbesök nästa vecka för att kolla det, som att det inte räcker med min mage så krånglar mina knän sen mina gamla idrottsdagar =)

Ny blogg =)

Tänkte starta en liten blogg om hur det är att leva med en jobbig, smärtsam sjukdom, mina hundar och självklart allt annat som händer i mitt liv. 

Jag bor i huvudstaden Stockholm tillsammans med min underbara sambo, som jag varit tillsammans med i snart 9 år, och våra två, helt underbara, hundar Cirpa och Mika. 

Cirpa är en Jack Russel, en lågställd och strävhårig sådan, på 5½ år, fyller 6 den 26/2 =) Börjar bli gammal nu, tiden går så otroligt fort. Cirpa är min första hund. Hon är världens mest trogna och tillgivna hund, hemma är hon världens soffpotatis och vill absolut inte gå upp tidigt på morgonen och vill inte gå ut om de är blött eller regnar ute. Hon har en del problem med att hon är väldigt vaktig, hemma skäller hon om hon hör något i trapphuset och ute skäller hon om okända börjar prata med oss eller klappar Mika. Hon har också problem vid hundmöten då hon helt enkelt inte gillar att leka med andra hundar eller ens gillar andra hundar, förutom Mika och andra hundar inom släkten. Annars är en riktigt härlig hund som jag vet skulle försvara sin familj in i döden om det krävdes. Älskar henne otroligt mycket och hon kommer alltid vara speciell för mig då hon är min första hund.

Mika är en Golden Retriever på 1½ år. Hon är 50% jakt golden och 50% utställnings golden, pappan jaktis och mörk i färgen, mamman utställing och vit i färgen. Hon är otroligt härlig att jobba/träna med, lär sig allt blixtsnabbt och har en jävla "will to please". Hon är också väldigt morgon-seg, men när man väl fått upp henne så är det inget som stoppar henne, hon hänger med på precis allt oavsett väder. Nästan så att ju blötare och snöigare det är desto roligare har hon, hon försöker gärna fånga droppar/snöflingor med munnen, Mika är en helt underbar hund, enda problemen vi har med henne är att hon drar väldigt mycket i kopplet och hon vill leka med allt och alla. Sen jag var liten har jag alltid velat ha hund och har alltid velat ha just en golden retriever, så Mika kommer alltid vara speciell för mig dels för att jag aldrig träffat en så genom härlig hund, men också för att jag längtade och väntade många år på att äntligen få skaffa mig min första golden, vilket blev hon =)

De va hundarna de =)

Jag är 25 år och endast kunnat jobba 1½-2 månader i mitt liv pga av min sjukdom. 
När jag var 14 år satt jag i skolan på en tyska lektion och fick jäkla ont i magen, räckte upp handen och berättade detta för min lärare. Han trodde att jag bara ville slippa lektionen så jag fick inte gå ifrån lektionen. När den slutade ringde jag min mamma som kom och hämtade mig och vi åkte in till akuten. I det läget visste dom inte varför jag hade ont så jag blev inlagd med smärtstillande. Efter några dar-en vecka och massa undersökningar senare blev jag utskriven från sjukhuset utan att dom visste varför jag hade ont. Sen kom en lång period av att jag fick ont och åkte massor fram och tillbaka till sjukhuset. Efter nån månad kom dom fram till att jag hade Crohns, en kronisk tarm inflammation. Fortfarande inget svar på varför jag hade så förbannat ont, dom beslutade sig för att operera bort blindtarmen för att vara säkra på att de inte va den. Jag blev inte bättre av de. Månaderna och året gick och jag klarar inte av att vara i skolan, tack vare min underbara gamla rektor fick jag en hel del hemuppgifter att göra för att få godkänt i dom ämnen som krävdes för att kunna börja i gymnasiet...

Blev ett långt inlägg så jag tar fortsättningen i morgon =) Nu ska jag ta ut vovvarna för sista gången idag och sen gå och sova =)

Natti, natti!