Äntligen fått hem ena älsklingen!!!

Efter att mitt knä gick sönder i söndags så har Mika bott hos min sambos syster (Tack Nicki du är bäst!) och idag kunde vi äntligen åka och hämta henne! Cirpa har fått varit hemma med sambon men eftersom Mika inte är van vid att vara själv så länge, (hon skulle säkert klara de men vi vill inte att hon ska behöva plus att Nicki ändå ville låna Mika) så Cipra fick jag ju träffa igår när jag kom hem från sjukhuset.
Känner mig hel när jag har mina hundar hos mig, dom är anledningen till att jag orkar leva vidare med alla mina krämpor, skador och sjukdomar. Tänk att en hund, eller två i mitt fall, kan betyda så enormt mycket för en, jag tror inte jag hade levt idag om de inte va för dom...
Min sambo är också en så enormt stark person som har gått igenom allt jobbigt med mig, att han står ut med alla problem jag har, psykiska liksom fysiska. Trodde aldrig att han skulle stå ut med allt, men han har stannat i snart nio år med mig och jag känner mig så lycklig att denna underbara killen valde mig och allt mitt "bagage". Tack Tom, älskar dig något enormt mycket, tack för att du står ut med mig, tack för att du finns.

Idag har jag tränat lite trix och godis sök här hemma med Cirpa, jag får/kan inte gå ut med hundarna just nu så det sköter sambon och så kommer min mamma och tar ut vovvarna på en kiss runda på dan när sambon jobbar. Börjat lära Cirpa att krafsa, hon har inte lärt sig de än, hon har inte riktigt förstått vad det är jag vill att hon ska göra än men snart så =)
Mika kom hem vid 19 ikväll sen har hon sovit som en stock sen dess, Tom va ute med hundarna på deras sista kvällsrunda sen somnade båda hundarna i soffan.

Sitter och funderar lite på vad jag ska hitta på åt hundarna den kommande veckan iaf som jag inte kan gå ut med dom och inte göra så mycke annat heller, iof är dom super duktiga på att ta det lugnt när matte är skadad/har sina dåliga dagar så dom blir aldrig några monster när de blir så här. De är så skönt att dom anpassar sig efter hur jag mår, dom skulle kunna klara veckor utan något annat än promenader, springa lösa och kasta lite boll med dom. Hört en del "skräck" historier från bekanta, t ex om dom har blivit sjuka, säg förkylning/maginfluensa eller annan sjukdom, och inte kan göra mer än att ta korta "toalett"-rundor. Då har deras hund/ar börjat ha sönder saker hemma, drar som odjur ute och blir riktiga små monster för att dom inte får någon motion/mental stimulans. I mitt läge skulle de inte funka eftersom jag har mina begränsningar så jag lär mina hundar från dag ett att man behöver inte göra något VARJE dag, busa gör man ute och framför allt ta det lugnt.

Skulle vilja lära hundarna fler trix men min hjärna är tom på idéer just nu, kanske beror på all smärtlindring =P (lite ironisk bara) men om någon har ett tips så skriv en kommentar med ditt tips =)

Så här såg mitt knä ut i söndags när jag väntade på ambulansen, Hade ganska ont då =(

Sorry!!!!!!

Har inte kunnat skriva något här på flera dagar, känner mig riktigt kass för de, MEN jag har en, enligt mig, väldigt bra anledning. Jag tar de från början. När jag va yngre så sportade jag en hel del, fotboll och innebandy, vilket ledde till att mina knän inte är i världens bästa skick. Innan detta hände (kommer längre ner) så har jag opererat menisken en gång när jag va yngre och för cirka 2 år sen opererades mitt knä två gånger på cirka 1½ månad, ena va för menisken och den andra för att min knäskål hoppade ur led i tid och otid... Behövdes inte så mycket för att få det ur led. Efter 1 års hårt arbete trodde jag att mitt knä va bra....

MEN inte de, då började knäskålen hoppa ur led igen och har nu hänt en 5 gånger iaf senaste året...
Och i söndags var det dags igen... Sambon låg ute på soffan och kollade nån match jag inte var så intresserad av så jag låg i våran säng och kollade lite på www.vovve.net och kollade lite på andras bloggar när min golden retriever, Mika, på 26kg hoppade så hon kom med framtassarna rakt på min dåliga knäskål så den hoppade ju ur på en gång.... TYPISKT! Väntade i en timme på ambulans som sedan gav mig massa
mediciner så jag somnade så dom kunde dra det rätt, men knät fastnade i en ställning och det gick inte att rubba och det gjorde riktigt J***A ont. Kom in till akuten och dom proppade mig full med morfin och stesolid i hopp om att jag skulle slumra lite så dom kunde röntga knät, men eftersom jag har ätit metadon i flera års tid så är jag väldigt "van" så de tar inte lika mycke på mig som de hade gjort på någon som inte äter opiader dagligen. Dom fick inte alla sina röntgen bilder och jag kunde fortfarande inte rubba knät, de va helt låst, så dom la in mig på sjukhuset för smärtlindring.
På måndagen försökte dom tömma knät på vätska (mitt knä va lika stort som en tennisboll) men de gjorde så satans ont så dom kunde inte genomföra tömningen. På tisdags morgonen kommer läkaren in och ger mig två val (enligt honom va de bara ett val), antingen försöka tömma knät igen och spruta in massor med lokalbedövning för att sen se om det gick att röra knät, andra alternativet (vilket va det alternativ läkaren lutade åt) var att göra en artoskopi, man går in i knät och kollar hur de ser ut, åtgärdar det som behöver åtgärdas. Han fick mig att välja operationen som då skulle ske på onsdagen. Läkaren sa att den troligast skulle göras under lokalbedövning. Där blev jag ganska rädd, har genomgått en del operationen/jobbiga undersökningar och har aldrig klarat de utan sövning därav en stor del av min rädsla, men sen delade jag rum med två st som hade genomgått olika operationer under lokalbedövning, och dom låg och diskuterade hur "coolt" och "häftigt" de va att känna allt dom gjorde, när dom borrade osv.
Där blev jag livrädd. Så morgonen efter rullades jag ner till operation med gråten i halsen, så frågade narkossköterskan hur det var med mig, då brast de, jag började strörtböla och berättade att jag va livrädd över att behöva göra operationen vaken. Då började hon nästan skratta och berättade att hon, narkosdoktorn och operations läkaren hade redan bestämt att jag hade så pass ont och inga mediciner hade haft någon bättre effekt så tanken va att jag skulle bli sövd tidigare än vanligt. LÄTTNAD! I vanliga fall brukar dom köra in den som ska operera sig i op salen och sen fixa och dona, vänta på läkare osv osv innan dom sövs. Jag hann in i salen sen ringde dom läkarn och sa: Hon har för ont, vi vill inte plåga henne vi söver henne NU. Jag hann vara inne i salen i 30 sek innan jag sov.... Under operationen såg dom att menisken var trasig och hade legat i vägen, de va därför mitt knä varit helt låst, så dom tog bort en del av menisken. Och idag fick jag åka hem med ordinationen VILA med knät i högläge!

Måste bara passa på tacka alla som hade med mig att göra, från ambulanspersonalen, akutpersonalen, personalen på avd 35 och på operation/uppvaket på S:t Görans sjukhus. Underbar och hjälpsam personal =) Tack alla ni som hjälpte mig dom här dagarna, en ros till er!

Så har mina senaste dagar sett ut, hundarna har varit hos sambons syrra under dom här dagarna, ska hämta hem dom imorn så får sambon ta hand om dom i helgen och dom kommande dagarna. Jag ska bara ta de lugnt och göra några få övningar, inget mer =)

Kommer väl inte skriva så mycket dom närmsta dagarna, kommer inte hända så mycket, men jag kanske får ett infall att jag måste skriva av mig av för att jag är uttråkad eller om jag har så ont så jag måste beklaga mig ;)

Nu vet ni iaf vart jag hållit hus =))

PS: Tiden som står när jag la upp inlägget stämmer inte, t ex kl är 20:30 inte 11:39